ladyperfect.blogg.se

Dag 7 som godisfri. Inget godis, inga snacks. Kanske mest viktigt: ingen choklad. Jag är så stolt över mig själv.

 

Och för en timme sen åt jag ett äpple. Ett helt äpple. Med skal och allt. Och jag har inte fått magknip. Och det smakade underbart. jag kan äta äpplen igen. För första gången på flera år!

 

Det här kommer bli så bra. I know it.

Vi försov oss - IGEN. Suck. När ska vi nånsin få kläm på det där?

 

Drömde så skumt inatt.. Jag drömmer lite nu och då att jag pissar positivt på gravtest eller redan fått ungen och typ glömmer den inne på ica och sånt där, men så som jag drömde inatt har jag aldrig drömt förr. Jag var gravid, och jag drömde att graviditeten fortsatte, ända tills jag fick värkar och allt det där. Att jag åkte in på sjukhus men att ingen trodde på mig när jag sa att det var dags, och att jag blev hemskickad igen. Vad som gör den här drömmen så annorlunda från mina vanliga gravdrömmar är att det här inte var en mardröm. Dom brukar ALLTID vara mardrömmar kantade av ångest och panik. Men inatt kändes det bara underbart, förväntansfullt och spännande. Jag vaggade omkring som en stor ballong och kunde inte riktigt bärga mig tills det var dags att faktiskt föda (något jag dessutom är inställd på att aldrig vilja göra... jag vill ju ha kejsarsnitt den dagen typ?)

 

Vet inte vad jag ska tro om det där. Mina gravdrömmar har alltid känts som starka tecken på att jag absolut inte är redo för sånt där på långa vägar, och nu, efter inatt, vad ska jag tolka det som att mitt undermedvetna vill säga mig? Att jag undermedvetet egentligen visst har barnlängtan?

 

Vet ju att vi i vår familj är som mest fertila i just min ålder. Att min syster blev gravid så fort någon typ tittade på henne. Kanske är det därför. Rädsla blandad med min inre klocka gör att det blir en frontalkrock typ.

 

 

Oh whatever. Det är inte aktuellt oavsett inre klocka och känslor. Men jag gillar inte riktigt att jag drömmer om att vara gravid i tid och otid. Jag tycker dom drömmarna kan avvakta tills det faktiskt är lite mer realistiskt och aktuellt.

Gårdagen var fartfylld. Åkte hem till min fina vän SL och tittade på deras nyrenoverade lägenhet och när hon planterade sina kryddkrukor, åt mackor och tittade på gamla filmklipp på nätet (typ 2002-talet?). Senare kom vår vän P också dit för att kika, och sen begav vi oss allihopa plus SLs sambo T upp till mig och Bitey där vi ölade, drack drinkar, pratade ofantligt läskiga fetischer och så lagade jag Biteys favoritkäk.

 

Den här natten var dock sprängfylld av mardrömmar. Drömmar om att vi hade hamstrar - som vi glömde - och sedan hittade en av dom döda då medan kompisen gnagde på den. Vi hade inga pengar till ny mat åt den heller... Min P-stav gick sönder och stack hål på min arm, inga pengar till att fixa den heller givetvis. Vårat dagjobb var att dela ut ransoner till alla (vi låg tydligen i krig) men vi hade lyckats SLARVA BORT allting och spenderade nätterna med att leta efter folkets mat. Ovanpå detta skulle mina föräldrar bjuda oss på en weekend till island, varpå jag upptäcker att mitt pass gått ut samma dag vi ska flyga. En minst sagt stressig, ångestladdad natt....

 

NU sitter jag med kaffe och försöker peppa igång mig för mitt BST kommer om en halvtimme och sen vid lunch kommer mina föräldrar hit för att kika på lägenheten och dricka kaffe. Min vän P sover i soffan fortfarande, ska försöka väcka honom.

 

 

Småpillet i lägenheten är KLART! Allt, verkligen ALLT är nedburet till förrådet, varenda sladd är uppsatt, uppspikad, ihopbuntad and done. DONE! Väggkrokarna är uppe. Jag använde en borr för första gången i mitt liv och överlevde :D

 

Allt detta skedde igår. Jag slet och kånkade ner grejer till förrådet och varje gång jag kände att jag inte skulle klara mer så blundade jag och tänkte "du har pallat 50 extra kilo på den här kroppen DAGLIGEN i flera års tid. Du KAN VISST!" och så fortsatte jag!

 

Och vad har jag då gjort idag? Jo jag har:

[X] Betala räkningar

[X] Plocka ur diskmaskin

[X] Diska det som inte får plats i maskinen

[X] Tvätta

[X] Häng tvätt

[X] Duscha

[X] Handla

[X] Baka knäckebröd

 

och så firade jag denna glada dag genom att ta en skogspromenad med min fina Bitey!

 

ÅH VAD LIVET ÄR GÖTT!

Sitter och försöker vara sådär duktig nu på måndag morgonen och betala räkningarna, upptäckte dock att flertalet av dom inte dimpit ner i brevlådan än så jag tror jag avvaktar lite... Men oavsett så VET jag att istället för att ha mina tvåtusen jag alltid brukar ha så kommer jag bara ha runt 800kr kvar den här månaden. Tack vare den där underbara boten från länstrafiken. Suck. 

 

Har iaf deklarerat för första gången ever utan pappa. Ringde min bror och det var ju bara att klicka i att man godkänner uppgifter och skickar in, så sagt och gjort. Turligt nog slipper jag restskatt i år! Woho!

 

I övrigt. Småpill kvar i lägenheten, lite småstörigt att det alltid är det där lilla pluttriga kvar när man gjort ett större projekt. Men men. Det SKA bli helt jävla klart så vi kan bjuda hem mina föräldrar men också familjen Bitey på fika. Ska bli så gott att äntligen ha en lägenhet jag inte behöver skämmas över! Är nog stora bud på att bjuda hem farfar Bitey också, han har endast sett hemmet i sitt sämsta skick och det vore kul att visa honom hur fint vi fått det.

Im drunk. Sitter och peppar för att dansa ute ikväll med min pojkvän. Mr Bitey. Han som ger mig trygghet och värme på ett sätt jag aldrig tror jag haft innan. På ett sätt känns det nästan skrämmande tryggt och bekant, på ett annat sätt så främmande och ovant. Men han är min klippa. En konstig sarkastisk klippa som jag inte alltid förstår mig på. Men han är alltid där. Han värmer mitt hjärta i de mest isande situationerna.

 

Jag har beslutat mig för att sluta med antidepp-tabletterna. Why? För jag har gått upp till 72kg och jag känner mig inte längre deprimerad. Bara lika knasigt komplicerad som alltid. Så nu ere dags att klippa dom och börja ta tag i vanorna istället.

 

Jag vet inte varför det ens borde finnas en punkt tre. hm. JO! Lägenheten är typ så gott som klar. Jag och Bitey och min bror har gjort ett fantastiskt jobb och det känns som ett nytt hem. So happy.

Jag har klarat ut alla dom värsta grejerna på listan, hela vardagsrummet är sorterat och nedpackat, likaså garderoberna som sagt, och jag har kikat i balkongförråden och där står grejer också redo. Enda som är kvar nu är badrummet.

 

Mr Bitey har varit så krasslig hela veckan och även idag, så att hämta bilen är ju inte riktigt aktuellt. Förmodligen inte aktuellt att kånka tunga grejer heller. Så hela det här projektet får nog pausas tills dess att basilusken i våra halsar dött. Dang dang dang. 

 

Igår var jag hemma hos syster, färgade hennes hår och fixade hennes ögonbryn. Det var hennes födelsedagspresent från mig. Och hon blev helt paff när en säkerhetsvakt utanför mataffären log mot mig. "Såg du vad han kollade in dig? Du, han tyckte du var SNYGG... och han själv såg inte så dålig ut heller..."

 

Det muntrade upp mig. Jag glömmer ibland hur mycket man borde uppskatta att någon ler mot en som om det vore en komplimang. Men igår sög jag i mig komplimangen och kände mig lite extra fin. Det behövdes dessutom nu när jag lagt på mig lite pga antidepp-medicinerna. Finaste Bitey har kommenterat många gånger om hur jätte vacker jag är. Han bryr sig inte om de extra kilona.

 

 

Vi får väl se vad det blir av den här dagen. Men solen skiner iaf och för första gången på vad som känns som en evighet kan jag faktiskt uppskatta ljuset.

Jag lyckades fixa klart en punkt på listan i fredags, och det var att röja och rensa i ALLA garderoberna i lägenheten. Idag ska jag försöka packa ner allt som ska ner till förrådet, och på torsdag är planen att vi faktiskt ska ta oss tiden att bära ner allt, köra skräp till sortergården och tillsist köpa lite nytt från Ikea.

 

Helgen var bra. Blev lite för mycket drickande i lördags men det var en skön helg. Dock inte i klass med föregående helger.

 

Idag vaknade jag kl fyra av en rejäl hostattack. Jävla förkylning som inte vill ge sig... mr Bitey har fått samma skräp som jag, så han kommer stanna hemma idag.

Jag vet inte om det är den självdiagnostikserade bipolära toppen jag känner av, eller om vännerna S och Ts flytt inspirerat, eller om antidepp medicinen kickat in helt plötsligt.... men det här är andra dagen på raken jag känner mig som... mig? Jag är sprudlande, jag är motiverad, jag är energisk, jag är planerande och drömmande!

 

Sitter just nu med en stark kopp kaffe i ena näven och går igenom listan jag skrev igår. Ska bli spännande att se hur mycket jag lyckas pricka av idag. bara en endaste punkt skulle göra mig lycklig!

 

Och ikväll ska vi hem till T och S för att inviga deras nyanlända soffa och dricka bärs. Är så kul att de flyttat så nära till oss, bara en kvart med buss bort!

 

 

Jag tänker sällan på självmord, det krävs en diskussion kring det eller en film om det eller dylikt för att jag faktiskt ska börja tänka på det. Och så skenar tankarna iväg fort faktiskt.

 

För någon vecka sen berättade min mamma för mig att en väninnas son tagit livet av sig genom att hänga sig i ett lakan i en dörr. Något ingen anade att han skulle göra, ingen visste ens att han mådde dåligt.

 

Givetvis började jag fort prata om hur egoistiskt och fegt det är att ta livet av sig när hon drog upp det där. Tårögda mamma som pratade med gråten i halsen. Den stunden påminde mig om gången min syster ringde i vintras och hade panikkänslor eftersom hon drömt under natten att hon fått ett samtal om att jag tagit livet av mig. Det tog 20min att prata henne lugn och försäkra henne om att jag aldrig skulle göra något sådant.

 

Det är frustrerande att de som står mig närmast kan hacka på mig över struntsaker, be mig att gaska upp mig och ta nya tag och göra så gott som alla fel man kan mot någon som är deprimerad, men under ytan har de en bubblande glödgande rädsla att jag kommer rusa mot min för tidiga död.

 

 

Det är ganska enkelt det där med självmord egentligen. Det handlar ju om att orken brinner ut helt och hållet. Man orkar inte längre kämpa för att vara bättre än man är, sträva mot mål man aldrig kommer nå och vara folk till lags som man aldrig duger åt ändå. Det handlar inte om att vilja dö och traska vidare till någon form av bättre efterliv eller skrika efter hjälp genom att göra köttfärs av handlederna. Det handlar om att man bara inte har någonting kvar att ge. Att varje steg genom livet är lika plågsamt som att promenera på krossat glas eller glödgande kol. Man vill bara sluta existera för att smärtan ska försvinna. För att de dagliga påminnelserna om hur hopplöst allting är ska upphöra. Lika mycket som man längtar efter en mute-knapp för allt ljud när man har huvudvärk så vill man ha en avstägningsknapp för livet.

 

Än så länge är inte min väg fylld av krossat glas. Den är det i etapper. Långa och korta. Men sålänge jag vet att det kommer finnas en slät mark att gå på framöver så tänker jag nog inte sluta existera. Det känns ofta som att orken har brunnit ut, men jag lyckas alltid hitta lite lite till. 

 

Men visst förstår jag. Jag förstår tillochmed att man har blivit så söndertrasad att man helt enkelt glömmer bort de där nära och kära man kommer trasa sönder genom att göra slut på sitt eget lidande. Smärtan och våndan är  så överväldigande att man tillslut inte hör något annat än sina egna inre skrik. 

 

Kanske är det därför inte alla lämnar brev efter sig när de tar livet av sig. För att de glömmer. De är i för svåra smärtor för att tänka klart.

 

Vem vet.

Har tagit tre groggar och två insomningstabletter, så nu jäklar blir det sova strax!

 

Varit en sån vidrig och underbar vecka. Abbonnemang som behövt fixas, samtal som behövts ringas och möten som man behövt gå på, men nu är allt över! Allting är avklarat, det enda som inte gick bra var boten och det är inte värt att sörja över känns det som med tanke på de större å viktigare grejerna som gick bra!

 

Just nu sitter jag i ett vardagsrum med tre killar som lanar och livet känns så jävla gött ^^ och igår agerade mr Bitey som en underbar pojkvän. Vi hade trippelbokat oss på fredagen vilket givetvis fick mig att flippa ut. Men han löste hela alltet genom tre samtal, ringde mig 20min senare och sa att nu var allt fixat. Bion blivit framskjuten till tisdagen, lanet skulle bestå men få ett break då vi drog på fest allesammans osv. OH GOD THIS IS WHY I LOVE HIM! Han fattar inte ens hur mkt...

 

Jag har börjat inset att han är någon som iakktar ens beteende och sedan agerar därefter. Utan specifika instruktioner. Han har lärt sig hur jag fungerar utan att ajg behövt säga något. Det känns så löjligt wierd, underbart och allt på samma gång!

 

Jag vill avsluta med något tankfullt, istället blir det bara ett: Åh, I really love this.

 

Till nästa gång!

Gårdagen gick bättre än jag väntat mig! Mötet gick helt suveränt, och kvinnan från psykiatrin var awesome. Är sällan jag mött på människor i vården jag verkligen fastnat för, men hon är definitivt en utav dom. Så ofantligt ner på jorden, förstående/insatt och tålmodig. Spontankramade henne efter mötet och hon blev lite paff.

 

 

Samtalen till länstrafiken gick dock åt skogen. Fick tillslut tag i snubben men det var som att prata med en vägg. Han lät mig lägga fram hela mitt case men sen var han bara dryg och upprepade likt en papegoja att ord står mot ord och att jag inte kunde göra nåt typ. 

 

 

 

Kunde typ inte somna inatt och när jag väl somnade så vaknade jag titt som tätt för att jag drömde mardrömmar hela natten. Vaknade med spänningshuvudvärk nu på morgonen (eftersom jag pressar käkar ibland när jag sover) och känner mig helt mosig. För en tid sen spottade jag ut 1/3 del av en av mina visdomständer... kunde inte för mitt liv fatta hur den gått av förrän jag läste på om att förutom spänningshuvudvärk kan man spräcka tänder av att pressa käkar. Fun stuff. Inte spräckt fler tänder iaf och nu kommer jag ju få mer hjälp av vården... men fan vad kasst jag mår just precis nu. Men mitt BST kommer om en timme, sen ska jag hem till päronen och umgås/städa idag. Kanske blir dagen bättre bara huvudvärken släpper....

Det är nog vad jag vill kalla igår och idag.

Igår lyckades jag hinka i mig tillräckligt mycket kaffe för att INTE sova bort hela dagen som jag brukar, utan var uppe tidigt.

 

• Ringde länstrafiken (som givetvis sade åt mig att ringa nästa dag istället och till en specifik snubbe)

• Ringde och avslutade mitt abonnemang

• Tog kontakt med ett annat företag och beställde hem ett nytt abonnemang

• Städade hela lägenheten 

• Meckade med tvätt maskinen med pappa som telefonsupport

• Städade akvariet (tog bara 4 timmar......)

 

Robin och Batte kom hem. Vi såg någon halvdan film, tjötade och pratade dataspel och grejer.

 

 

Idag är typ.. Jag vet inte vad man ska kalla det. Högspänning? Det känns som typ, det där sista andetaget innan man drunknar. Eller hur allting saktar ner innan det brakar sönder. Eller hur något vibrerar för att sedan explodera i elektriska gnistor.

 

Har försökt ringa till gubben på länstrafiken men han svarar ju inte, så tillslut ringde jag deras växel och då sa dom att de skulle be honom ringa upp mig istället. HATAR sånt. Tänk om jag sitter på toaletten, eller en buss eller nåt när han ringer? Jag var SÅ förberedd och stålsatt både igår och idag när jag ringde, och så bara blöhrgh...

 

Och om ungefär en timme måste jag åka iväg. Jag ska nämligen ha mötet med försäkringskassan och psykiatrin idag. Jag har plockat fram typ alla papper som jag kunde komma på och skrivit en lista över saker jag ska ta upp (woho. awesome-poäng till mig!) och nu känner jag mig helt utbränd. 

 

 

Ikväll kommer förhoppningsvis det här vara över. Jagkommer förhoppningsvis kunna andas igen. Men vi får väl se.

Har haft en fantastisk helg. Mycket dricka, mycket binyfiken-hångel, mycket "jag inser verkligen hur mkt min pojkvän älskar mig"-tankar osv. Dricka och party på fredagen, bowling på lördagen då jag slog en strike på ölchansen och sen bakissöndag med middag hos mamma Bitey och sen pizza framför film med Biteys vän R. 

 

Men sen måste jag ju inse att om jag tänker bortom fylleångorna så fick jag faktiskt en bot av länstrafikens kontrollanter eftersom mitt kort tydligen inte registrerats när jag drog det. Och att jag måste ringa och tjafsa om detta imorn. Men förmodligen kommer jag få betala oavsett. Det är så overkligt att ha en bot på en tusenlapp. Det finns liksom inte.

 

Och jag måste ringa och skaffa ett nytt mobilabbonnemang för mitt går ut. Jag är säkert för sent ute och saker kommer bli krångliga. Kanske dubbla räkningar. Jippi. Det plus boten är liksom underbart.

 

Och sen har jag ett möte med försäkringskassan den här veckan.

 

Så ja. Kul helg. Mycket fylla och skratt.

Igår klev jag upp och började rensa ur kylen och frysen, sen organiserade jag allt innehåll. Verkligen aspie-städat. Lagom tills jag skulle ge mig på skafferiet kom mamma och hämtade upp mig.

Åkte hem till föräldrarna och åt färsk fisk till middag. Sen slingade jag mammas hår, klippte henne, noppade hennes ögonbryn och färgade dom. Sen städade jag hela huset. Vi åt ostkaka för att vara busiga.

Undertiden smsade Mr Bitey att han var på stan med kompisar. Min oresonliga svartsjuka kickade givetvis in och gjorde mig subtilt sur i flera timmar. Tack hjärnan.

 

Klockan elva idag vaknade jag och insåg att varken jag eller mr Bitey vaknat av alarmet och när vi klev upp kändes det som att vi blivit överkörda av en ångvält ungefär... Ingen aning om varför. 

 

Planen nu är att rensa skafferiet och städa lite för ikväll kommer födelsedagsbarnet P. Viking och hans kompis P. Aspie för att förfesta lite innan vi ska ut och fira Vikings födelsedag som var tidigare i veckan. Nånstans under dagen hade jag tänkt försöka hinna med att införskaffa en födelsedagspresent till honom och köpa alkohol också... 

 

Mentalt tillstånd so far: Totally fucked. Men vetskapen om alkohol och utgång muntrar upp lite.

 

Lyckats töja vänsterörat från 8 till 10mm, försökt utan framgång i två dagar att göra detsamma med högra. Får se ifall today is my lucky day...

 

 

Idag har jag varit "avstängd". Solen har lyst, jag har fått sova ostört, tittade på en suverän film. och ändå. likaså. Inget. Känner ingenting. Inte sorg, inte glädje. Bara den där dånande hopplösheten som gör att allting känns hopplöst och saknar mening. Som att äta en chokladkaka utan kakao eller dricka vatten utan att kunna släcka törsten. vad är poängen?

 

Frågade min vän S igår hur hon skulle beskriva mig eller min stil.

 

"Mycket färger och mycket mönster" svarade hon.

Det var tydligen den enda röda tråden. Så det är nog vad jag ska försöka hitta framöver. Riktiga jävla clownbrallor. Borde muntra upp hoppas jag.

Bättre dag idag. Fick städat med boendestödet, lagade lite enkelt käk till middag och druckit äckligt budgetkaffe. Rökt också. Dang. 

 

Imorn kommer världens finaste Siri hit. Hon ska kapa mitt hår.

 

Ps. Igår var det födelsedagsfirande hos min syster och jag fick min första "tänk vad ful du kommer att bli som gammal med skrynkliga tatueringar och jättelånga hängande örsnibbar", mitt gensvar: "för jag kommer att vara så väldans vacker med hängpattar ner till knäna sålänge jag inte har skrynkliga tatueringar?".

 

Synd att min släkt liksom inte är mottagliga för sådana argument.

Har haft en fantastisk helg. Mer än fantastisk. Minihemmafest hos en kompis i fredags (dock blev både min kompis och pojkvän så fulla att de däckade), inflyttningsfest och utgång i lördags som var helt crazykul och med mycket drickande, och bakissöndag med hela bunten ätandes maxmat och sedan filmmys med två av våra bästa vänner.

 

Men nu är det måndag igen. Jag trodde jag mådde bra men istället så har jag rökt flera cigaretter och mår helt.. som om jag borde kollapsa mentalt eller nåt? Det känns som att jag skriker mina tankar samtidigt som kroppen går i slowmotion. Huvudet och kroppen skaver mot varandra.

 

Så just nu försöker jag göra mig fin, städa och sedan bege mig till systers födelsedagsfirande ikväll. Det går inte så bra. Jag känner mest för att gråta. Kedjeröka, eller nåt annat.

 

 

Nej nu ska jag fortsätta att försöka göra det jag ska. Får väl se hur bra jag lyckas....

Har en megaskum känsla i mig idag. Varken sömnig eller pigg. Varken glad eller ledsen. Bara är. 

Bryter mot precis allt. Brukar sova bort hela förmiddagarna och sen tröstäta hela eftermiddagen.

 

 

Idag måste jag gå utanför dörren. Åka hem till mina föräldrar. 

Jag kanske bara borde duscha och bege mig.

Finns ingen riktig poäng med att skjuta på det.

 

 

Jag känner mig verkligen jätteskum idag. Robot-mig är liksom påslagen eller nåt.

 

 

I bakhuvudet känns det som att det är något jag glömt/bör tänka på.

Jag vet inte vad.

 

 

Ps. Fått mild ångest varenda dag nu i flera dagar. Den blir mer och mer påtaglig och jag börjar nästan gråta av den jämt. För den liksom, gör att allting bara känns så sorgligt. Djup sorgkänsla kanske är bättre ord än ångest? 

1. Somnade tillslut. Drömde underbara mardrömmar om att resa till thailand och dricka vin som reagerade dåligt i kombo med medicinerna jag äter så jag fick åka till akuten och sen komma hem till vänner som föraktade mig för de trodde jag försökt begå självmord för att de sett mitt mugshot + vintablett storyn på internet.

 

+

 

2. Har ångest of d00m men vågar inte ta fler ångestdämpande eftersom jag inte vill bli knockad och drömma fler mardrömmar.

 

= Ergo. Hinkar powerking framför datorn.