ladyperfect.blogg.se

Jag tänker sällan på självmord, det krävs en diskussion kring det eller en film om det eller dylikt för att jag faktiskt ska börja tänka på det. Och så skenar tankarna iväg fort faktiskt.

 

För någon vecka sen berättade min mamma för mig att en väninnas son tagit livet av sig genom att hänga sig i ett lakan i en dörr. Något ingen anade att han skulle göra, ingen visste ens att han mådde dåligt.

 

Givetvis började jag fort prata om hur egoistiskt och fegt det är att ta livet av sig när hon drog upp det där. Tårögda mamma som pratade med gråten i halsen. Den stunden påminde mig om gången min syster ringde i vintras och hade panikkänslor eftersom hon drömt under natten att hon fått ett samtal om att jag tagit livet av mig. Det tog 20min att prata henne lugn och försäkra henne om att jag aldrig skulle göra något sådant.

 

Det är frustrerande att de som står mig närmast kan hacka på mig över struntsaker, be mig att gaska upp mig och ta nya tag och göra så gott som alla fel man kan mot någon som är deprimerad, men under ytan har de en bubblande glödgande rädsla att jag kommer rusa mot min för tidiga död.

 

 

Det är ganska enkelt det där med självmord egentligen. Det handlar ju om att orken brinner ut helt och hållet. Man orkar inte längre kämpa för att vara bättre än man är, sträva mot mål man aldrig kommer nå och vara folk till lags som man aldrig duger åt ändå. Det handlar inte om att vilja dö och traska vidare till någon form av bättre efterliv eller skrika efter hjälp genom att göra köttfärs av handlederna. Det handlar om att man bara inte har någonting kvar att ge. Att varje steg genom livet är lika plågsamt som att promenera på krossat glas eller glödgande kol. Man vill bara sluta existera för att smärtan ska försvinna. För att de dagliga påminnelserna om hur hopplöst allting är ska upphöra. Lika mycket som man längtar efter en mute-knapp för allt ljud när man har huvudvärk så vill man ha en avstägningsknapp för livet.

 

Än så länge är inte min väg fylld av krossat glas. Den är det i etapper. Långa och korta. Men sålänge jag vet att det kommer finnas en slät mark att gå på framöver så tänker jag nog inte sluta existera. Det känns ofta som att orken har brunnit ut, men jag lyckas alltid hitta lite lite till. 

 

Men visst förstår jag. Jag förstår tillochmed att man har blivit så söndertrasad att man helt enkelt glömmer bort de där nära och kära man kommer trasa sönder genom att göra slut på sitt eget lidande. Smärtan och våndan är  så överväldigande att man tillslut inte hör något annat än sina egna inre skrik. 

 

Kanske är det därför inte alla lämnar brev efter sig när de tar livet av sig. För att de glömmer. De är i för svåra smärtor för att tänka klart.

 

Vem vet.