ladyperfect.blogg.se

Dag 7 som godisfri. Inget godis, inga snacks. Kanske mest viktigt: ingen choklad. Jag är så stolt över mig själv.

 

Och för en timme sen åt jag ett äpple. Ett helt äpple. Med skal och allt. Och jag har inte fått magknip. Och det smakade underbart. jag kan äta äpplen igen. För första gången på flera år!

 

Det här kommer bli så bra. I know it.

Vi försov oss - IGEN. Suck. När ska vi nånsin få kläm på det där?

 

Drömde så skumt inatt.. Jag drömmer lite nu och då att jag pissar positivt på gravtest eller redan fått ungen och typ glömmer den inne på ica och sånt där, men så som jag drömde inatt har jag aldrig drömt förr. Jag var gravid, och jag drömde att graviditeten fortsatte, ända tills jag fick värkar och allt det där. Att jag åkte in på sjukhus men att ingen trodde på mig när jag sa att det var dags, och att jag blev hemskickad igen. Vad som gör den här drömmen så annorlunda från mina vanliga gravdrömmar är att det här inte var en mardröm. Dom brukar ALLTID vara mardrömmar kantade av ångest och panik. Men inatt kändes det bara underbart, förväntansfullt och spännande. Jag vaggade omkring som en stor ballong och kunde inte riktigt bärga mig tills det var dags att faktiskt föda (något jag dessutom är inställd på att aldrig vilja göra... jag vill ju ha kejsarsnitt den dagen typ?)

 

Vet inte vad jag ska tro om det där. Mina gravdrömmar har alltid känts som starka tecken på att jag absolut inte är redo för sånt där på långa vägar, och nu, efter inatt, vad ska jag tolka det som att mitt undermedvetna vill säga mig? Att jag undermedvetet egentligen visst har barnlängtan?

 

Vet ju att vi i vår familj är som mest fertila i just min ålder. Att min syster blev gravid så fort någon typ tittade på henne. Kanske är det därför. Rädsla blandad med min inre klocka gör att det blir en frontalkrock typ.

 

 

Oh whatever. Det är inte aktuellt oavsett inre klocka och känslor. Men jag gillar inte riktigt att jag drömmer om att vara gravid i tid och otid. Jag tycker dom drömmarna kan avvakta tills det faktiskt är lite mer realistiskt och aktuellt.

Gårdagen var fartfylld. Åkte hem till min fina vän SL och tittade på deras nyrenoverade lägenhet och när hon planterade sina kryddkrukor, åt mackor och tittade på gamla filmklipp på nätet (typ 2002-talet?). Senare kom vår vän P också dit för att kika, och sen begav vi oss allihopa plus SLs sambo T upp till mig och Bitey där vi ölade, drack drinkar, pratade ofantligt läskiga fetischer och så lagade jag Biteys favoritkäk.

 

Den här natten var dock sprängfylld av mardrömmar. Drömmar om att vi hade hamstrar - som vi glömde - och sedan hittade en av dom döda då medan kompisen gnagde på den. Vi hade inga pengar till ny mat åt den heller... Min P-stav gick sönder och stack hål på min arm, inga pengar till att fixa den heller givetvis. Vårat dagjobb var att dela ut ransoner till alla (vi låg tydligen i krig) men vi hade lyckats SLARVA BORT allting och spenderade nätterna med att leta efter folkets mat. Ovanpå detta skulle mina föräldrar bjuda oss på en weekend till island, varpå jag upptäcker att mitt pass gått ut samma dag vi ska flyga. En minst sagt stressig, ångestladdad natt....

 

NU sitter jag med kaffe och försöker peppa igång mig för mitt BST kommer om en halvtimme och sen vid lunch kommer mina föräldrar hit för att kika på lägenheten och dricka kaffe. Min vän P sover i soffan fortfarande, ska försöka väcka honom.

 

 

Småpillet i lägenheten är KLART! Allt, verkligen ALLT är nedburet till förrådet, varenda sladd är uppsatt, uppspikad, ihopbuntad and done. DONE! Väggkrokarna är uppe. Jag använde en borr för första gången i mitt liv och överlevde :D

 

Allt detta skedde igår. Jag slet och kånkade ner grejer till förrådet och varje gång jag kände att jag inte skulle klara mer så blundade jag och tänkte "du har pallat 50 extra kilo på den här kroppen DAGLIGEN i flera års tid. Du KAN VISST!" och så fortsatte jag!

 

Och vad har jag då gjort idag? Jo jag har:

[X] Betala räkningar

[X] Plocka ur diskmaskin

[X] Diska det som inte får plats i maskinen

[X] Tvätta

[X] Häng tvätt

[X] Duscha

[X] Handla

[X] Baka knäckebröd

 

och så firade jag denna glada dag genom att ta en skogspromenad med min fina Bitey!

 

ÅH VAD LIVET ÄR GÖTT!

Sitter och försöker vara sådär duktig nu på måndag morgonen och betala räkningarna, upptäckte dock att flertalet av dom inte dimpit ner i brevlådan än så jag tror jag avvaktar lite... Men oavsett så VET jag att istället för att ha mina tvåtusen jag alltid brukar ha så kommer jag bara ha runt 800kr kvar den här månaden. Tack vare den där underbara boten från länstrafiken. Suck. 

 

Har iaf deklarerat för första gången ever utan pappa. Ringde min bror och det var ju bara att klicka i att man godkänner uppgifter och skickar in, så sagt och gjort. Turligt nog slipper jag restskatt i år! Woho!

 

I övrigt. Småpill kvar i lägenheten, lite småstörigt att det alltid är det där lilla pluttriga kvar när man gjort ett större projekt. Men men. Det SKA bli helt jävla klart så vi kan bjuda hem mina föräldrar men också familjen Bitey på fika. Ska bli så gott att äntligen ha en lägenhet jag inte behöver skämmas över! Är nog stora bud på att bjuda hem farfar Bitey också, han har endast sett hemmet i sitt sämsta skick och det vore kul att visa honom hur fint vi fått det.

Im drunk. Sitter och peppar för att dansa ute ikväll med min pojkvän. Mr Bitey. Han som ger mig trygghet och värme på ett sätt jag aldrig tror jag haft innan. På ett sätt känns det nästan skrämmande tryggt och bekant, på ett annat sätt så främmande och ovant. Men han är min klippa. En konstig sarkastisk klippa som jag inte alltid förstår mig på. Men han är alltid där. Han värmer mitt hjärta i de mest isande situationerna.

 

Jag har beslutat mig för att sluta med antidepp-tabletterna. Why? För jag har gått upp till 72kg och jag känner mig inte längre deprimerad. Bara lika knasigt komplicerad som alltid. Så nu ere dags att klippa dom och börja ta tag i vanorna istället.

 

Jag vet inte varför det ens borde finnas en punkt tre. hm. JO! Lägenheten är typ så gott som klar. Jag och Bitey och min bror har gjort ett fantastiskt jobb och det känns som ett nytt hem. So happy.

Jag har klarat ut alla dom värsta grejerna på listan, hela vardagsrummet är sorterat och nedpackat, likaså garderoberna som sagt, och jag har kikat i balkongförråden och där står grejer också redo. Enda som är kvar nu är badrummet.

 

Mr Bitey har varit så krasslig hela veckan och även idag, så att hämta bilen är ju inte riktigt aktuellt. Förmodligen inte aktuellt att kånka tunga grejer heller. Så hela det här projektet får nog pausas tills dess att basilusken i våra halsar dött. Dang dang dang. 

 

Igår var jag hemma hos syster, färgade hennes hår och fixade hennes ögonbryn. Det var hennes födelsedagspresent från mig. Och hon blev helt paff när en säkerhetsvakt utanför mataffären log mot mig. "Såg du vad han kollade in dig? Du, han tyckte du var SNYGG... och han själv såg inte så dålig ut heller..."

 

Det muntrade upp mig. Jag glömmer ibland hur mycket man borde uppskatta att någon ler mot en som om det vore en komplimang. Men igår sög jag i mig komplimangen och kände mig lite extra fin. Det behövdes dessutom nu när jag lagt på mig lite pga antidepp-medicinerna. Finaste Bitey har kommenterat många gånger om hur jätte vacker jag är. Han bryr sig inte om de extra kilona.

 

 

Vi får väl se vad det blir av den här dagen. Men solen skiner iaf och för första gången på vad som känns som en evighet kan jag faktiskt uppskatta ljuset.

Jag lyckades fixa klart en punkt på listan i fredags, och det var att röja och rensa i ALLA garderoberna i lägenheten. Idag ska jag försöka packa ner allt som ska ner till förrådet, och på torsdag är planen att vi faktiskt ska ta oss tiden att bära ner allt, köra skräp till sortergården och tillsist köpa lite nytt från Ikea.

 

Helgen var bra. Blev lite för mycket drickande i lördags men det var en skön helg. Dock inte i klass med föregående helger.

 

Idag vaknade jag kl fyra av en rejäl hostattack. Jävla förkylning som inte vill ge sig... mr Bitey har fått samma skräp som jag, så han kommer stanna hemma idag.

Jag vet inte om det är den självdiagnostikserade bipolära toppen jag känner av, eller om vännerna S och Ts flytt inspirerat, eller om antidepp medicinen kickat in helt plötsligt.... men det här är andra dagen på raken jag känner mig som... mig? Jag är sprudlande, jag är motiverad, jag är energisk, jag är planerande och drömmande!

 

Sitter just nu med en stark kopp kaffe i ena näven och går igenom listan jag skrev igår. Ska bli spännande att se hur mycket jag lyckas pricka av idag. bara en endaste punkt skulle göra mig lycklig!

 

Och ikväll ska vi hem till T och S för att inviga deras nyanlända soffa och dricka bärs. Är så kul att de flyttat så nära till oss, bara en kvart med buss bort!

 

 

Jag tänker sällan på självmord, det krävs en diskussion kring det eller en film om det eller dylikt för att jag faktiskt ska börja tänka på det. Och så skenar tankarna iväg fort faktiskt.

 

För någon vecka sen berättade min mamma för mig att en väninnas son tagit livet av sig genom att hänga sig i ett lakan i en dörr. Något ingen anade att han skulle göra, ingen visste ens att han mådde dåligt.

 

Givetvis började jag fort prata om hur egoistiskt och fegt det är att ta livet av sig när hon drog upp det där. Tårögda mamma som pratade med gråten i halsen. Den stunden påminde mig om gången min syster ringde i vintras och hade panikkänslor eftersom hon drömt under natten att hon fått ett samtal om att jag tagit livet av mig. Det tog 20min att prata henne lugn och försäkra henne om att jag aldrig skulle göra något sådant.

 

Det är frustrerande att de som står mig närmast kan hacka på mig över struntsaker, be mig att gaska upp mig och ta nya tag och göra så gott som alla fel man kan mot någon som är deprimerad, men under ytan har de en bubblande glödgande rädsla att jag kommer rusa mot min för tidiga död.

 

 

Det är ganska enkelt det där med självmord egentligen. Det handlar ju om att orken brinner ut helt och hållet. Man orkar inte längre kämpa för att vara bättre än man är, sträva mot mål man aldrig kommer nå och vara folk till lags som man aldrig duger åt ändå. Det handlar inte om att vilja dö och traska vidare till någon form av bättre efterliv eller skrika efter hjälp genom att göra köttfärs av handlederna. Det handlar om att man bara inte har någonting kvar att ge. Att varje steg genom livet är lika plågsamt som att promenera på krossat glas eller glödgande kol. Man vill bara sluta existera för att smärtan ska försvinna. För att de dagliga påminnelserna om hur hopplöst allting är ska upphöra. Lika mycket som man längtar efter en mute-knapp för allt ljud när man har huvudvärk så vill man ha en avstägningsknapp för livet.

 

Än så länge är inte min väg fylld av krossat glas. Den är det i etapper. Långa och korta. Men sålänge jag vet att det kommer finnas en slät mark att gå på framöver så tänker jag nog inte sluta existera. Det känns ofta som att orken har brunnit ut, men jag lyckas alltid hitta lite lite till. 

 

Men visst förstår jag. Jag förstår tillochmed att man har blivit så söndertrasad att man helt enkelt glömmer bort de där nära och kära man kommer trasa sönder genom att göra slut på sitt eget lidande. Smärtan och våndan är  så överväldigande att man tillslut inte hör något annat än sina egna inre skrik. 

 

Kanske är det därför inte alla lämnar brev efter sig när de tar livet av sig. För att de glömmer. De är i för svåra smärtor för att tänka klart.

 

Vem vet.