ladyperfect.blogg.se

Det känns som att dagen igår gick riktigt bra, fick städat med boendestödet, hann med min krångliga no poo-dusch och kom iväg till kalaset. Allt i tid och utan att behöva stressa så värst. 

 

Men på kvällen när vi kom hem.. wow. Fick först en grov yrselattack som påminde lite väl starkt om grand mal anfallet för några år sen, och därefter kom svettningar. Helt löjligt, extrema "det rinner om mig"-svettningar. Blev rejält panikslagen och undrade vad som stod på och googlade fram att det var symptom på ångest och stress typ. Min kropp måste ha ballat ur efter en heldag då jag begärt lite för mycket av mig själv i det här tillståndet antar jag... Aldrig fått en "fysisk" ångestattack förr..

 

I vilket fall, så fort jag slutat skaka så kraftigt och svettningarna avtagit gick jag in i köket och tog en halv ångestdämpande tablett. Jag vet inte om det tog nåt eller inte, men jag slapp fler yrsel-o-svett anfall iaf.

 

 

Nu är det en ny dag. Jag överväger att ta en till halv ångestdämpande i förebyggande syfte (då någon jag i dagsläget har lite issues med ska komma över i eftermiddag) och ta ett bad. Riktigt varmt, ångande bad. Då blir jag dessutom tvingad att skrubba badkaret innan.

Dricker en kopp kaffe och försöker motivera mig själv att hoppa in i duschen för jag känner mig så ofantligt skitig. Fick ingenting gjort igår förutom matlagningen. Sovit lite över 4 timmar idag redan. Ska duscha, städa med mitt boendestöd*, åka hem till syster för att fira systerdotterns födelsedag och sen inget mer.

 

Ändå känns det jättetungt. Som att jag borde ha världens längsta "att göra"-lista. Som att tiden inte räcker till.

 

Sen har jag en klump i magen. Såndär härlig oförklarlig ångest som det inte finns någon specifik underliggande orsak till. 

 

Solen skiner idag. Rejält också, riktig vårsol.

 

 

Jag har känt mig så otroligt skyldig på sistone, över grejer jag förmodligen egentligen inte borde känna någon skuld för. Typ, saker som egentligen är andras ansvar eller saker jag inte rår över.

 

Nu har jag drömt två nätter på raken om att jag sviker vänner eller förlorar dom.

Första gången drömde jag att min twinbrain-syster kom till stan och att det dök upp grej på grej som uppehöll mig från att spendera tid med henne. Hon blev skitarg/sårad och övergav mig tillslut efter att ha skällt ut mig. Senare i drömmen kom det fram att hon velat slippa ifrån mig länge men inte trott att jag skulle låtit henne.

I andra drömmen så råkade jag försäga mig angående mina åsikter kring en barndomsväns nuvarande pojkvän och givetvis blev hon glyförbannad, och rusade därifrån / bröt vänskapen för gott trots att jag försökte förklara mig och be om ursäkt.

 

Jag undrar vad min hjärna försöker förmedla mig, eller vad mitt undermedvetna arbetar så febrilt med. 

 

 

Sov fem timmar på dagen (förmiddagen egentligen)

 

Betalat räkningarna, handlat och ska steka hamburgare till middag.

 

Få LITE undanröjt. Gärna databorden.

Tänkte köra på en nystart. En slags "var ärlig mot dig själv"-start. Har försökt med många nystarter. Många nya bloggar. Ofta fyllda med ljusa glada färger, positiva citat och rejält med krut på motivationsfronten.

 

Men ärlig var det ju meningen att jag skulle försöka vara nu. Mot mig själv - för min egen skull. Och om jag ska vara ärlig så har jag inga positiva citat i huvudet just nu. Jag vet med all logik att jag har mycket att glädjas över och ändå känner jag hur oärligt det är när jag ler nuförtiden.

 

Har varit deprimerad många gånger, men jag glömmer ändå alltid hur det är. Hur man slutar bry sig. Hur allting är hopplöst utan anledning och ingenting kan bli bättre fast man liksom inte kan mer än slå i bottnen. Det går inte att föreställa sig avsaknaden av känslor förutom den där hopplösheten -när man inte befinner sig där. Men det gör jag nu.

 

Varför jag ens är kapabel till att skriva det här är nog pga jag ringde min läkare och bad om antidepressiva tabletter dagen efter att jag spenderat en hel kväll med att sitta ihopkrupen på golvet ylandes och gråtandes medan jag lyssnade på någon ångest-låt en hemmapulare knåpat ihop som mest lät som skrikande katter än något annat.

 

Så jag är påväg mot de avtrubbades land. Har alltid varit emot att ta tabletter för mina depressioner men jag kände att jag inte orkade den här gången, jag hade precis på håret tagit mig ur föregående och var fortfarande lika ömtålig som flådd hud så..

 

Lyckades mot alla odds sluta röka efter att den här depressionen började sarga min själ. Inte utan motgångar dock. Trillat dit flera gånger, men nu är jag nog inne på längsta sträckan utan giftpinnar. 2 veckor som ickerökare med undantag för 1 kväll på fyllan då jag säkert rökte ett helt paket. Såatte 8:e dagen som helt rökfri får vi väl säga. Och så börjar jag bli tjock typ. Väger 66kg, suck, jag som trivs bäst på iaf 60..

 

Sådär. Nu har jag skrivit av mig för idag.